Musik i spel, fast mest dans

av

Musik i spel är något som många uppskattar och I 2016 släppte den svenska spelutvecklaren en rocktriologi som inkluderar spelautomaterna Jimi Hendrix där man fick ta del av lite rockiga toner medan man spelade. Musik i spel är något som många verkligen gillar och med tiden gick datorspelen och tv-spelen från att endast innehålla musik, till att faktiskt också utvecklas till att bli rena musikspel. Spel som gick ut på att spela allt från plastiga gitarrer som lät spelaren eller spelarna riva av olika gitarriff i rockiga låtar, till spel om musik som gick ut på att dansa i takt till musiken.

Musikspelen blev en egen genre och deras historia börjar i mångt och mycket och på flera sätt och vis där många andra spelgenrer har fötts eller utvecklats. I arkadhallarna föddes nya musikgenrer mot slutet av 1990-talet när spel som Beatmania och Dance Dance Revolution tog plats i japanska arkadhallar. De var de perfekta arkadspelen eftersom själva spelandet endast utgjorde halva nöjet. Den andra halvan av nöjet bestod i att människor både gillade att framföra sina danssteg framför andra och att titta på när andra utförde dem, då Dance Dance Revolution med sina enorma anläggningar med stora robusta metallplattor som spelarna skulle trampa i takt med musiken till blev lika mycket show och framträdande som spel. De blinkande plattorna i neonfärger blev som en naturlig del av arkadhallarnas karaktär och dragningskraft. Dance Dance Revolution var just en revolution, den japanska spelutvecklaren Konami hittade verkligen rätt med konceptet och snart hade en hel spelvärld börjat haka på trenden.

Men det fanns ett problem. Att dansa i takt till musiken kunde man ju inte göra utan någonting att dansa på som registrerade dansstegen. Och de enorma och flera decimeter tjocka metallplattformarna som gjorde sig så perfekt i arkadhallarna och liksom levde i symbios med alla andra blinkande lampor och tjutande spelmaskiner som pockade på uppmärksamheten var både för stora, tunga och klumpiga för att flytta in permanent i särskilt många västerlänningars vardagsrum.

Lösningen blev att återvända till Family Fun Fitness – konceptet. Family Fun Fitness var en matta som man använda för att styra spel med som fanns till Nintendos genombrottskonsol Nintendo Entertainment System (eller NES kort och gott). I Japan heter Nintendo Entertainment System istället FamiCom, en förkortning av Family Computer. Mycket till dator var den inte, men den var optimerad för spel. Och Family Fun Fitness var svaret på invändingen “Men barnen sitter ju still när de spelar istället för att leka och röra på sig” i ungefär en halv vecka. Sedan insåg de flesta barn att Family Fun Fitness-mattan och de spel som var anpassade för den var ett rätt tråkigt och inte särskilt väl anpassat sätt att spela de gamla NES-spelen på.

Det var dock egentligen inget större fel på konceptet som sådant. Det var mer det att spelgenren dansspel inte fanns på slutet av 1980-talet. Spola fram ett drygt decennium tills efter det att Dance Dance Revolution gjort en formidabel succé. Konceptet med Family Fun Fitness dammades av, och gifte sig perfekt med genren dansspel. Enda problemet var att mattan gled för mycket jämfört med arkadhallarnas tunga dansplattor i metall.

Rodrigo Hernando
Senaste inläggen av Rodrigo Hernando (se alla)

Lämna en kommentar